Det kändes som vilken dag som helst på jobbet, enda tills jag hade räknat klart kassan och skulle släcka och stänga dörren till butiken.... Då brast det, jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Jag vet, det är ju jag som har gjort valet att sluta, men jag blir väldigt sentimentalisk. Vilket jag även förklarade för Emil (en av ägarna) som skulle ta emot mina nycklar. Jag kunde verkligen inte hålla tillbaka tårarna, inte heller på tunnelbanan, men då ringde jag Henrik för att lätta på känslorna

Min före detta chef, får man säga nu, sa att ifall jag skulle ångra mitt beslut är jag välkommen tillbaka. Det känns väldigt skönt att veta, men jag hoppas att jag kommer trivas lika bra på mitt nya jobb.